Sluggo och Alfred om humor

Sluggo kommer promenerande längs trädgårdsgången med händerna på ryggen. Solen värmer och han har hängt av sig kavajen till förmån för en marinblå kofta. Hans vita skjorta pryds av en djupt röd, nästan vinröd, fluga. Han rör sig avmätt och långsamt och dröjer sig kvar någon minut vid en rododendron inhalerande doften från dess blommor.

 

Alfred sitter på bänken intill servicehusets södervägg och njuter likt en orm av värmen. Han tittar upp på Sluggo som sätter sig bredvid honom.

– Wie Geths, herrn Alfred, frågar han.

– Tackar som frågar, svarar Alfred. En god natts sömn och inga krämpor som stör mitt välbefinnande just nu. Vad mer kan man begära?

 

– Du satt vid datorn och skrev igår, såg jag. Skriver du på dina memoarer?

– Nej, inte då. Jag var inne på internet och skrev en kort text för att hålla kontakt med mina vänner där.

– Har man vänner på internet?

– Jo. En gång träffade jag på en kvinna som blivit kär i en man via nätet.

– Går det? Att bli kär i någon man aldrig träffat, menar jag?

– Nä, det kan jag inte tänka mig. Men man vet aldrig med säkerhet.

– Har du blivit förälskad på nätet någon gång?

– Jag vet inte det heller. Men faktum är att jag såg ett foto på en kvinna. Det visade bara hennes ansikte. Jag vet inte om hon är smal eller tjock, kort eller lång. Jag vet bara att det här ansiktet gjorde intryck på mig. Det enda jag vet om henne är sådant hon skrivit i dikter och brev. Inget som hon skrev om sig själv egentligen men ändå utlämnande.

– Var hon ung eller gammal?

– Ung förståss din TokNils, inte skall man riskera något med kvinnor i lämplig ålder. Nej, förälska sig skall man göra i det omöjliga. Det spännande och kanske förbjudna.

– Men blev du förälskad?

– Vet inte sa jag ju. Men när jag vaknade på morgonen dagen efter fanns hon i mina drömmar.

– Varför håller du kontakt med en massa människor på Internet när du har huset fullt av jämnåriga?

– För att när Alberta Gustavsson läser sina kärleksdikter i besöksrummet vill jag helst springa och dra ett tjock täcke över mig. På nätet behöver jag inte sitta och låtsas. Där kan jag bläddra till nästa dikt eller text.

– Tycker folk om det du skriver? Eller drar de elefantmattan över sig för att slippa se och höra?

– Det är nog både och. En läsare skrev att hon fann humor i min text. "Du är bra på att skriva", skrev hon, "och du har humor. Det är alltid en oslagbar kombination."

Alfred hade memorerat orden på ett sätt som höll demensen stången.

– Jasså, du har humor, skrattade Sluggo. Jo det har man väl märkt då och då.

Alfred tystnar och sjunker i tankar. Sluggo förstår och vill inte störa med snatter. Han lyfter ansiktet mot solen och insuper värmen och ljuset.

 

Är det Humor? Tänker Alfred. Är det verkligen humor det jag säger och skriver för att motverka mitt tungsinne?

Plötsligt överraskar han Sluggo med att berätta om sig själv.

– För flera år sedan, berättar Alfred, började jag använda lustigheter och skämtsamma O-allvarliga uttryck för att inte låta alltför nedslående allvarlig och tråkig. Kanske var det också för att hålla näsan över depressionens gjyttjehål vid motgångar i livet.

"Sune, sa en kollega vid ett tillfälle, kan du inte ta någonting på allvar?"

Om han bara visste. Om han bara hade en aning om hur mycket, alltför mycket, jag tar på allvar.

Sluggo vrider på huvudet och ser på Alfred. Vännen han lärt känna på hemmet ser frånvarande ut. Som om han var omedveten om att han hade en åhörare. Alfred fortsatte sin berättelse.

– En väninna till min mor var bekymrad över dotterns pojkvän. "Han är så tungsint", sa hon. Har vi inte människovärde tänkte jag, men gick undan som vanligt.

 

Alfred slår upp ögonen och vänder sig mot Sluggo.

– På internet ser man i olika sammanhang foton av unga människor som skriver dikter. Jag vet inte om det är en modenyck eller vad det beror på. Alla ser så allvarliga och mystiska ut. Är de så de känner sig? Är tungsinne en del av livets väg man skall passera under sin mognadsprogress? Eller är det bara vissa som drabbas av det.

– Men, säger Sluggo, många av våra största humorister har varit allvarligt lagda människor privat.

– Jo, du Sluggo. Tänk om man tillhörde den kretsen. Men den risken är inte stor. De kan så många fler kloka saker än jag. Men, du, tänk om de i stället blivit politiker. Tänk Dej Tage Danielsson som statsminister, Hasse Alfredsson som utrikesminister och Arne Källerud som idrottsminister stöda av Karl-Gustav Lindstedt som kulturminister.

Sluggo skrockar så hans tunna kropp hoppar.

– Ja och Gösta Ekman som vår finansminister, det skulle nog bli något det.

– Men tror du det skulle bli sämre?

– Det skulle bli mindre fjäskande och köpslående inför valen i alla fall, svarar Sluggo.

 

Powered By Qumana