Kommunism och militarism

Alfred tuggar sakta och sväljer den svartfiskade torsken om serverades i dagrummet.

 

- Vad lurar du på Alfred, frågar Ernst som sitter mitt emot honom vid bordet. De ser så fundersam ut.

- Jag funderar på en sak, Ernst, som jag inte får riktigt klart för mig. SKP, VPK, V, eller vad kommunisterna här i Sverige nu kallar sig, har ju alltid varit motståndare till Sveriges försvarsmakt. Eller hur?

- Jo det kan man väl hålla med om.

- Samtidigt knäckte deras moderpartie Sovjets och satelitländernas ekonomi genom en idog upprustning. Ända upp på månen skulle de rösta.

- Ja, mycket militärer blev det, om man säger så.

- På den tiden kunde man ju tänka sig att de ville ha en liten krigsmakt för att lättare ta över makten i Sverige. För att göra det lättare för ryssarna. Men nu när Sovjet inte finns längre? Eller gör det? Hoppas man fortfarande på ett gudomligt ingripande från en allsmäktig sovjetmakt?

- Du det där är en gåta. Kan Putin vara på väg att bygga upp en ny Sovjetstat? Det kommer nog att ta några år i så fall va?

- Tänk dig Ernst, en regering efter valet med Maria Mp som utrikesminister, Peter Ericsson som miljöminister och Ohly som försvarsminister.

- Du, då skulle han säkert göra oss till medlemar i den underjordiska Warsawapakten och börja rusta försvaret till tänderna.

Vem är yrkesförfattare?

Alfred har vaknat men ligger kvar i sängen och väntar på hjälp att stiga upp. Han har vant sig vid att inte längre kunna stiga upp och klä sig själv och accepterar att få hjälp, men under stunder av väntan tränger sig ibland förstämning på honom. Då vandrar tankarna mellan minnen av det mindre glada slaget. Kanske minnen som skall bearbetas.

­– Jag valde att vara snäll, muttrar han. Jag ville vara snäll men funderade ibland på om det var av feghet. Var jag rädd för att ta konflikter? Var jag strykrädd?

Han minns situationer där han tigit, backat eller varit passiv för att han inte ville bråka.

– Men för fan, hur många gånger har jag inte stått på mig?

Ur minnesbankens virvlar tränger andra episoder fram. Tillfällen där han accepterar obehaget av att tala fritt ur hjärtat. Där han känt sig tvingad att reagera. Främst när människor uttalar sig eller beter sig nedlåtande mot andra.

– Folk som ger ut böcker i egen regi är inte författare, hade kvinnan han instinktivt kommit att ogilla sagt. Läser ni de här böckerna upptäcker ni att de är dåliga.

Hennes uttalande var kategoriskt, avfärdande och giltigt för alla utan undantag. Har inte förlagen vilja att ge ut en bok är manuset skit.

Alfred minns kvinnan från Småland som sa sig vara både psykiskt och fysiskt utbränd och skrev om sina erfarenheter som sedan trycktes på Podium. Eller den unge killen som satt bredvid henne på podiet under bokmässan. Båda tillhörde Författarcentrum och skrev från hjärtat. Ingen av dem har fått två "kvalitetsböcker" utgivna för att platsa i Författarförbundet. Ingen av dem kunde försörja sig på sitt skrivande. Han tänkte också på de två norrlandsförfattarna som startat eget förlag och bildat ett författarkollektiv. De gav ut egna och andras böcker och tryckte dem i St Petersburg enlig hemsidan. Får de inte heller kallas författare?

– Helvete också, svär han just som dörren till rummet öppnas, kriteriet för vem som är författare borde väl vara om man kan försörja sig på skrivandet. Kan man försörja sig är man yrkesförfattare i annat fall är man amatörförfattare eller nybörjare. Men hur många av dem som idag gäller som författare kan försörja sig på sina böcker?

– Vad pratar du om Alfred, frågar Bertil. Skall du ligga kvar i sängen hela dagen eller komma upp och äta frukost?

– Jag vill ut på internet men frukost skall nog sitta fint innan dess.

Alfred på vift

Alfred har hållit sig lugn och fin ett tag. Dock berättade han för mig att han fick slita hund för att komma uppför backen i måndags. De små scoterhjulen bara slirade i snön.

 

Powered By Qumana