051029 Den stora kärleken

Snart kommer Anna! Bästa väninnan, som han kallar henne, har kommit att bli ljuset i hans tillvaro på hemmet. Anna besöker honom regelbundet två gånger i veckan, ibland tre gånger. På söndagar kommer hon alltid vägen om och tar god tid på sig tillsammans med sin åldrige vän. Hon tvingar ut honom i trädgården oavsett väder. Om han protesterar och vill sitta kvar på rummet och sura förebrår hon honom i lätta ordalag.
– Du som älskade att vara ute och vandra förr. Kom nu bara, du vet att du inte har en chans att komma undan.
Hon ler uppmuntrande mot honom samtidigt som hon hänger på honom den varma jackan.
Vackra, söta Anna som var älskad av så många. Sa ja många? Hon var älskad av alla som kom i hennes väg! Alfred fogar sig i Annas beslut.
– Du vet att jag inte kan ge igen. När du kommer på hemmet är jag borta sedan länge. Han stryker henne tillgivet över kinden.

051025 Alfred ser på Debatt

Med sina stela och fumliga fingrar stoppar Alfred ner glasögonen i fodralet och lägger i facket på rollatorn. Han reser sig upp. Vera, biträdet för kvällen, ger honom stöd.

- Skall du gå redan Alfred. Du brukar ju gilla att se Debatt.

- Jo, men inte ikväll, muttrar han, jag avskyr politiker som pratar i mun på varandra.

TV1 skall börja en ny såpa baserad på politik. Han, Josefsson, stjärnreportern var emot såpan. Ett par politiker var också emot programidén.

- Men va fan, muttrar den gamle, på de dära såporna pratar ju folk mest skit om varandra framför kameran. Precis som politikerna. Då passar ju den såpan som hand i handske. Dessutom den dära Josefsson, vet ja, han är ju lika bra som politikerna på att prata i mun på andra. Fan, Josefsson, du skulle kanske bli politiker du med?

Utsikt från min altan.
Den första snön föll inatt. Inte mycket men lite. Taket på Skogstorpet och de andra byggnaderna är vitt. Om man försökte skulle man kunna få ihop till ett litet snöbollskrig.
Himla tur att jag cyklade in till affären igår medan det fortfarande var blå himmel om även kallt.

Mörka moln tornar upp sig över Coop.

FRAMTIDEN OSÄKER Misslyckade satsningar och dyra fallskärmsavtal till cheferna har satt Coop på pottkanten. I dag träffas styrelsen och nu kan fler få sparken, erfar Aftonbladet.

Foto: HENRY LUNDHOLM

”Huvuden ska rulla”

Fler chefer sparkas efter Coops förluster

Nio sparkade chefer.
110 miljoner i fallskärmar.
Men Aftonbladet kan i dag avslöja att fler chefer på Coop ska avskedas.
– Huvuden kommer att rulla, säger en högt uppsatt källa inom kooperationen.

I dag: Chefskarusellen och de sparkade direktörernas miljonfallskärmar.

Aftonbladet

Har konsum spelat ut sin roll? Först får man storhetsvansinne, sedan kraschar det. Konsum hade sin storhetstid när det fanns små konsumtionsföreningar där folk kände varandra. Stordrift utan egentligt ägarintresse. Går det?

Vår samma höst.
Han lägger boken på trädgårdsbordet, tar glasögonen i handen och lutar sig tillbaka i rullstolen. Biträdet som ser att han slutat läsa kommer fram och rättar till filten som täcker benen. Hon stoppar om honom med vana händer.
- Var boken bra?
- Vet inte än. Bra på ett sätt men dålig på ett annat sätt.
Alfred vänder upp ansiktet mot den värmande solen och går i tankarna genom innehållet i boken. Frans G Bengtsson, en av de svenska författare som kommer att ha näst intill evigt liv. Som aldrig kommer att sluta läsas. Författaren med det svulstiga och underhållande språket enligt Alfreds lärare på Komvux i början på åttiotalet.

De hade blivit ombedda läsa en bok av Frans G. Inte samma som han just lade från sig. Det var en bok om en översittare och Alfred kan inte minnas namnet. Men han kommer ihåg att han inte tyckte om boken.
Alfred uppfattade handlingen om en människa som hunsade sin fru och omgivning som sorglig. När de andra i klassen skrattade åt översittarens hyss tog Alfred emotionellt ställning för hans offer. Vad låg det roliga i att mannen hånade och förnedrade en sorglig figur som tiggde mat på restaurangen. Vad låg det roliga i att mannen hunsade och tryckte ner sin fru?
När läraren uttryckte sin förtjusning kunde Alfred inte tiga. Han ifrågasatte det komiska i texten och jämförde den med lyteskomik. Vad är det för roligt i att göra sig lustig över en människa med handikapp?
Det har hänt förr, tänkte Alfred när klockan ringde och de gick till rökrummet. Folk fattar inte vad jag säger, eller hur jag tänker. När de inte fattar är det jag som är en glädjedödare eller en dumskalle. Bryter du det minsta mot massan får du en stämpel.

Lite senare samma höst
Rollatorn stöter mot dörrkarmen och trots den låga farten vrider den sig ett kvarts varv. Alfred får stopp på hjälpmedlet efter att ha tagit ett par stapplande sidosteg.

– Skall du på dans Alfred, skrattar ett biträde.

Hon griper om hans arm för att ge stöd. Han behöver inte hennes hjälp och hennes tunna hårda fingrar gör ont. Fan nu blir det blåmärken igen!

Alfred känner sig sårad men vet att kvinnan inte menar att retas med honom. Tänk, ni skall alltid vara så jävla uppmuntrande och skojfriska! Låt mig vara för mig själv!

Han får loss åbäket han använder för att ta sig fram och kommer slutligen till rummet. Försiktigt stultar han fram till sin stol och sätter sig.

Fråga om jag dansar! Blandade minnen i en kaotisk blandning av känslor far genom honom. Han minns Gillet. Kungsgillet hette det väl egentligen men man sa alltid bara Gillet. Där fanns flickan med angorajumpern. Han gick dit på tisdagar. Han dansade alltid en modern vals med henne. Hon bjöd upp på damernas. Han tyckte om att dansa med henne och hon hade inget emot att dansa med honom. Men det blev aldrig något mer. Hon var onåbar för honom när de drog ihop sig till sista dansen. Men, han kunde inte minnas att han någonsin sett henne gå i sällskap med någon. Inte gå ensam heller för den delen. Hennes jumprar, eller var det alltid samma, fällde. Valsen dansade de hårt tryckta mot varandra och på damernas var det ofta tryckare. När han kom hem fick han alltid borsta kavajen för att få bort luddet från hennes jumper.

Han minns många tillfällen då han var välkommen att dansa med olika flickor. Men det blev aldrig annat än att dansa. Antingen var de ihop med någon, ibland någon av hans kompisar, eller så fanns det andra skäl. Att vara välkommen men ändå inte välkommen, att känna kroppen genomströmmas av känslor som under dansen verkar besvarade men sedan försvinner.

En ung kvinna var förtjust i hans röst hade hon anförtrott en gemensam bekant.

– Han skulle kunna sälja vad som helst till mig hade hon sagt. Hon hade ringt honom till jobbet flera gånger i påhittade ärenden. Men när de träffades var hon avvisande. Han upplevde henne nästan som aggressiv. Var det ett försvar? Var det något som han skulle övervinna med vackert tal och charm? Det fick motsatt effekt och stötte bort honom. Hon slutade ringa.

Fan, jag har aldrig förstått mig på det där finliret till snack. Inte heller krogjargongen som blev aktuellt när man gick på krogen och dansade. Vad är det för fel att säga rakt ut? Alfred har under hela sitt icke framgångsrika liv sagt vad han tycker, både på gott och ont. Ibland uppskattades det men oftast inte.

Men sådan var jag, och sådan är jag fortfarande, även om jag slutat prata med folk. Men så länge namnskyltarna är för små att läsa vill jag inte prata med kärringarna som springer här och svassar.

Fler rättegångar önskas!

68-årige Saddam anklagas för mord på 143 personer i staden Dujail 1982. I morse började rättegången.

Hussein i Irak tillsammans med sina medlöpare, 132 personer har åtalats eller ska åtalas i Haag. En somalier, påståd dräng åt en Somalisk krigsherre är anhållen i Göteborg. Men det finns fler att ta av. Chiles förre diktator och mångmördare är ännu inte dömd likaså hans hjälpredor.

Varje politisk ledare som använder sin makt till förtryck, mord och etnisk rensning skall veta att de inte kan komma undan sitt straff. Vart de än flyr undan skall de gripas och lagföras. Ingen på maktens tinnar skall få tro att de är suveräna och att deras handlingar inte kan nå dem.

Varje medlöpare som utför folkmord "på order" skall drabbas på samma sätt.

Dödsdommar borde kanske utfärdas men är endast ett tecken på rädsla att den dömde skall återfå makten. Ett återstående liv inlåst i en cell, gärna isolerad, där de kan minnas sin storhetstid och sakna den. Kanske rent av ridas av mardrömmar, hemsökta av sina offer är min högsta önska.

På ålderns höst.

Alfred sitter i dagrummet med en kopp kaffe som kallnat. Runt honom sitter de andra boende i servicehuset och sjunger med i Allsång från Skansen. Det gemensamma för dem är att de har närmare till servicehusets breda bakdörr än till sin tid som nyblivna pensionärer.
Hans läppar rör sig som om han deltog i sången. Men tankarna är långt borta i en annan tid och i en stad där han bodde som barn. Han bär på minnen från tidig barndom, från innan han fyllt fyra år. Somliga av dem är trevliga, andra mindre trevliga, vissa väcker tunga tankar.

Han har följt med sin pappa hem till någon. Han minns inte till vem men kommer ihåg ett rum. Och att han är ensam. Han har en virknål och att framför honom på väggen finns en konstig svart sak med två hål i. Kanske undrar han vad som finns i hålen, kanske är det nyfikenheten som får honom att undersöka sambandet mellan metallpinnen och hålen. Passar de ihop? Han sticker in virknålen i ett av hålen.
Någon rycker tag i hans axlar så hårt att det gör ont, armarna far ut åt sidan och bakom ryggen. Förvånat vänder han sig om men ser ingen. Han är fortfarande ensam i rummet. Han tittar länge på virknålen och sedan på vägguttaget och anar ett samband som han inte förstår.

Flera år senare i Göteborg, bytte man från 127V likström till 220 volt växelström. Var det likström i uttaget? Han vet inte men tror det. Kunde jag inte ha fastnat ? Höll inte pappa uppsikt över honom? Han söker i minnet efter situationer av förtrolighet mellan honom och hans far. Minns han någon stund av tillgivenhet, av ömhet, av kärlek? Ett enda minne från samvaro med pappan vid tiden för hans barndom tonar fram.

De bor i Majorna och han har ännu inte börjat i skolan. Alltså måste han vara mellan fem och sju år. De är på väg någonstans. Alfred vet inte vart men hans far har ett mål. De kommer fram till ett gult hus i tegel som ligger i en brant backe där det går spårvagnar. En kort och bred trappa leder upp till en stor dörr. Hans far förklarade att han måste vänta utanför medan pappa går in i huset i ett ärende.

När Alfred stått där en som han tycker lång stund kommer en man gående med en hund. Alfred blir orolig för hunden är stor. Mannen knyter den i ett räcke på andra sidan trappan. Alfred och hunden står tysta på var sin sida entrén tittar upp mot dörren. Båda väntar tills Alfred tycker tiden blir för lång. Kanske blir han orolig att hans pappa inte skall komma tillbaka. Kanske är han bara otålig. Han går uppför trappan. Dörren är tung och han måste ta i med hela kroppen för att knuffa upp den.
Alfred kommer in i en hall varifrån han kan se in i ett rum med många människor som sitter vid bord. Kvinnor i svarta kjolar och vita förkläden går omkring i rummet med brickor i händerna. Ingen tar notis om honom. Han vågar sig efter en stund in i rummet och ser sig om. Han upptäcker sin pappa ensam vid ett bord och går fram till honom. Om hans pappa sa något och i så fall vad det kan han inte komma ihåg. Det han minns bäst är en liten assiett med en bit pressylta som hade skinnat sig. Pappa hade inte smakat på den.

Längre kommer han. Minnesfragmentet har tagit slut. Några andra minnen av samhörighet med sin far kan han inte få fram. I stället hittar han sin tidigare arbetskamrat Anna och hennes mormor bland hjärnvindlingarna.
– Mormor har börjat grubbla, berättade Anna vid en kaffepaus på jobbet. Mormor var en av sju syskon och flyttade hemifrån som barn till fosterföräldrar. För henne har det blivit viktigt att få reda på varför just hon lämnades bort. Men det finns ingen i livet som kan tala om det för henne. Jag kan inte förstå varför det är så viktigt nu. Hon har ju haft hela livet å sig att ta reda på det.
– Det kanske varit viktigt förr också, men hon har inte sagt något om det. Hon kanske varit rädd för svaret och inte frågat, hade Alfred svarat kvinnan.
– Men varför kommer hon ihåg just det? Hon har ju glömt så mycket annat.
– Vet inte. Men dåligt minne kan vara bra många gånger, hade han svarat, glömska kan vara rena smärtlindringen.

– Jag vet inte nu heller, säger Alfred, men kan det vara att man på ålderns höst får större behov av svaren på vissa frågor.
– Sitter du och pratar för dig själv Alfred? Ett av biträdena på avdelningen står bredvid honom med kaffetermosen i hand.

Vem bär ansvaret för fetmaexplosionen?

Förr tog man smörgåsar med sig till jobbet. Dagens huvudmål var middagen som man åt mellan klockan fem och sex. Vad man skulle med mat till vid den tiden på dygnet är oklart.

Vid större företag kunde anställda äta subventionerad lagad mat till lunch. Företag utan matsal hanterade lunchen med kuponger som också subventionerades av företaget. Ett bra system där de flesta åt sitt huvudmål mitt på dagen. När man hade som störst behov av mat.

Kanske behövde man finansiera riksdagsmännens skattefria förmåner, eller kanske fanns något annats skäl. Men skattereglerna sågs över och subventionerad lunch betraktades som skattepliktig löneförmån. Skatt och sociala avgifter ledde till att många avstod från lunch till förmån för mat hemifrån. Smörgåsar.

Idag är ohälsotalet högt. Regeringen bekämpar ohälsan genom att sjukpensionering. De långtidssjuka blir statistiskt friska och ett par tusenlappar billigare att försörja för staten och regeringschefen kan via media berätta om regeringens framgångsrika arbete mot ohälsan.

Sjukvårdpartiet är på väg att bli ett riksdagsparti. De vill ha ökad budget för sjukvården och finansiera det med höjd matmoms!

Tro inte att någon genomskådar dig och ser ditt verkliga jag.

Du blir jämförd med mallar och uppfattas som den mall du liknar mest. Stämmer du inte med någon mall är du udda, underlig och därmed antagligen farlig.

En suspekt person man skall ta avstånd från.

Om Gud

Han är väl som andra människor. Älskar de glada, charmiga och problemfria.

Tungsinta, grubblande och jobbiga däremot ...

Om tokfeminism

Lika lön för samma jobb, jämlikhet mellan könen, lika värde och lika ansvar är för mig en själklarhet.

Ligger inte det i betydelsen av demokrati och att vi har allmän rösträtt?

Gudrun Schyman beklagar sig idag, torsdag den 13 oktober, över att feminism, Fi, och Tiina Rosenberg utsatts för hetskampanjer från både media och andra håll och att hon därför av hänsyn till sin livssituation beslutat träda tillbaka från fis styrelse.
Fi är lika oskyldigt till ”drevet” som Roks var för några månader sedan. De är offer för krafter som vill avlägsna feminism från agendan. De är offer för könskriget.
Att deras egna stridsrop ”Män är djur och vandrande dildos ”; ”Heterosexuella medelålders kärringar skall hålla käften”, har någon negativ betydelse kan man inte inse.

Inte heller att man genom att sprida en galenpannas åsikter om att alla män skall avrättas. Eller som en annan virrpanna påstår, män har slutit sig samman och offrar barn i månljus efter att ha utnyttjat dem sexuellt.

När majoriteten vid Fis årsmöte beslutar motionera om att alla oavsett kön skall få heta Kurt, Allan eller vilket mansnamn som helst.
För all del, jag bodde granne med en hund som hette Gustav i halmstad så det stör inte mig om grannfrun heter Lars-Allan, men du Nesse, inte inger sådana idéer och beslut någon respekt hos majoriteten av väljarna.

Våra, till synes, aningslösa feministledare förstår inte att de själva skapat den badwill de nu får klä skott för.

Att Eva Lundgrens ”forskning” synas i sömmarna och att Tiina Rosenbergs avskrivningar kontrolleras är en skandal! De skulle ha granskats redan innan de gavs ut. Sagor var H C Andersen bra på. Man behöver inte använda universitetens resurser till att försöka överträffa honom.

Mina åsikter har givit mig epitetet antifeminist och det kommer jag att bära med stolthet tills det etableras en grupp sansade människor, gärna kvinnor, som kan ta i feministproblemen och finna lösningar. Att söka konfrontation som Fiorna och Roks styrelse sysslar med förbättrar inte kvinnornas situation. Det leder inte till resultat.