Apatiska flyktingbarn

Vera, biträdet för kvällen, stänger av dumburken som en fin vink att det nu verkligen är dags att gå till sängs. Sluggo reser sig för att gå men Alfred sitter kvar med sänkt huvud.

– Vad är det med dig, kompis, frågar Sluggo.

– Jag mår illa, svarar Alfred.

Sluggo föser fram en papperskorg med foten.

– Skall jag ropa på personal?

– Nej inte på det viset, jag mår illa av hur folk behandlar de här stackars flyktingungarna.

– Du menar det i TV-programmet? I Uppdrag granskning?

– Ja.

– Men tror du allt är sant som de påstår? Skulle en minister stå och ljuga för folk på bästa TV-tid?

– Om du menar Barbro Holmberg, ja det tror jag. Ett sådant jävla läbb, när hon intervjuas lägger hon huvudet på sned och tycker så synd om, men …

– Men hon kan väl inte styra de där experterna?

– Om Barbro Holmberg sätter till en expert för en förutsättningslös utredning och väljer en person som uttalat en åsikt som stämmer med ministerns. Tror du verkligen att hon då vill veta hur det ligger till? Eller vill hon ha stöd för sina egna åsikter?

– Jo, det är klart. Men skall inte en expert vara expert? Det vill säga veta vad hon talar om?

– Förutsatt att reportern inte klippt ihop en massa ljug verkar experterna och deras inkallade extraexperter mest komma med rena fantasier.

– Kan det vara som så att man struntar i hur det ligger till, för att man vill hålla sig väl med politikern och få fler utredningar?

– Kan nog ligga något i det. Undrar hur mycket de tjänar på sådana där utredningar.

– Hur lite den här människan än tjänat så är det för mycket.

– Socialismen, vars förespråkare säger sig stå på de svagas sida i samhället. Det som gör mig mest beklämd är hur man kan behandla barn på det här viset.

 

Jag planerade en längre text men historien med ljugande minister och fjäskande drängar gjorde mig alltför missmodig. Får se om jag kan skriva mer och bättre när känslorna lagt sig,

Minnet av far

– Hur var ditt förhållande till din farsa, frågar Sluggo.

Frågan blir hängande. Samtalet avbryts av TV:n och programmet alla sitter och väntar på.

Alfred sitter tillsammans med Sluggo och nästan alla inhysingarna i servicehusets dagrum. På bordet framför honom står en kopp kallnat kaffe. Han har läppjat på det och ställt från sig koppen. Runt honom sitter män och kvinnor som sjunger med i Allsång från Skansen som just börjat. Det gemensamma för dem är att de har närmare till servicehusets breda bakdörr än till dagen då de gick i pension.

   Hans läppar rör sig som om han deltog i sången. Men tankarna är långt borta. De finns i en annan stad i en annan tid. Bland minnen han har burit med sig från tidig barndom. Från innan han fyllde fyra. Minnesbilder han regelbundet tar fram och vårdar. Somliga är trevliga och andra mindre trevliga. Somliga väcker tankar.

 

Han har följt med sin pappa till bekanta. Vilka de besökte kommer han inte ihåg men minns ett rum och att han är ensam. På väggen framför honom finns en konstig rund svart företeelse med två hål och han håller en virknål i handen. Kanske undrar han vad som finns i hålen. Kanske var det instinkten som fick honom att se sambandet mellan metallpinnen och hålen och önskan om ett svar. Passar de ihop? Han petar i ett hål med virknålen.

   Armarna far ut åt sidan och bakom ryggen. De rycks bakåt så hårt att det gör ont. Som om någon grep tag om armarna och drog i dem. Förvånad vänder han sig om men ser ingen. Han är fortfarande ensam i rummet. Han tittar på vägguttaget och anar ett samband.

 

Flera år senare, i Göteborg, bytte man från 127V likström till 220 volt växelström. Var det likström i uttaget? Han vet inte men tror det. Kunde jag inte ha fastnat? Höll inte pappa uppsikt över sitt barn?

   Alfred söker i minnet efter situationer av förtrolighet mellan honom och hans far. Minns han någon stund av tillgivenhet; av ömhet av kärlek? Det enda minnet från samvaro med pappan vid tiden för hans tidiga barndom tonar fram.

   De bor i Majorna och Alfred har ännu inte börjat i skolan. Alltså måste han vara mellan fem och sju år. De är ute och promenerar. Alfred vet inte vart de skall men hans far har ett mål. De kommer fram till ett gult hus i tegel som ligger i en brant backen där det går spårvagnar. En kort men bred trappa leder upp till en stor dörr. Hans far förklarar att Alfred måste vänta medan han går in i huset i ett ärende.

 

Tiden går långsamt. Det är lite kallt också. En spårvagn kommer skramlande nedför backen. Dörren till den främre plattformen är stängd. Den bakre dörren står öppen men öppningen är spärrad av en kedja klädd i skinn. Konduktören står på sin plats innanför dörren lutad mot väggen till spårvagnens inre med träbänkarna. Längst ner i backen klämtar föraren med klockan för att varna en man på väg över spåren.

   En man stannar vid trappan med en hund. Alfred blir orolig för hunden är stor och mannen knyter den i ett räcke. Alfred och hunden står tysta på var sin sida entrén och väntar. Ibland tittar de på varandra. Till slut tycker Alfred tiden blir för lång. Kanske blir han orolig att hans far inte skall komma tillbaka. Kanske är han bara otålig. Han går uppför trappan och knuffar upp den tunga dörren. Alfred stiger in i en hall och kan se in i ett rum med många bord och flera människor. Kvinnor i svarta kläder med vita förkläden går omkring i rummet med saker på brickor.

   Ingen tar någon notis om honom. Han samlar mod och går in i rummet. Han ser sig om och upptäcker sin far ensam vid ett bord. Alfred går fram till honom. Om hans pappa sa något och i så fall vad kan han inte komma ihåg. Det han minns bäst är en liten assiett med en bit pressylta som hade skinnat sig. Pappa hade inte smakat på den.

 

Några andra minnen av samhörighet med sin far kan han inte locka fram. De hade aldrig några förtroliga samtal. Pappa tog honom aldrig med till Ullevi och såg på fotboll. De gick aldrig till Slottsskogsvallen och såg friidrottstävlingar eller speedway tillsammans. Alfred växte upp och gick ut i livet utan minsta förberedelser eller goda råd från föräldrarna. Alfred lutar sig mot sin vän i stolen bredvid.

   – Vad skall jag svara på det, Sluggo? Farsan och jag hade det väl som de flesta på den tiden. Det var väl inte vanligt att farsan tog med en ut på gräsmattan och lekte precis men vi hade det väl som folk hade det mest, svarar Alfred.

INtern kod

MC-olyckan

Alfred kommer ut på gatan genom porten från 41:an. Solen har nått över hustaken på andra sidan gatan och lyser genom hans stubbade ljusblonda hår. Han ser sig om och konstaterar att gatan ligger folktom. De flesta av hans kamrater är på landet och de vuxna som är kvar i staden arbetar.

   Längs trottoaren löper ett dike som man grävt tidigare i veckan. Vid sidan om diket ligger bitar av asfalt som man skurit upp ur gatubeläggningen tillsammans med jordblandad lera. Alfred stiger upp på högen och tittar ner i diket. Väggarna och det man ser av botten är nästan tegelrött. En vass lukt sticker Alfred i näsan. Det stinker som av gas tycker han. I botten på diket ligger två tjocka kablar och han kan också se ovansidan av ett cementrör. Den ena av kablarna är smutsig av jord och lera medan den andra ser ren och ny ut. Kabeln hade ett arbetslag lagt ner den i diket dagen innan. De hade rullat av kabeln från en stor trätrumma och burit den mellan sig ut i diket. De hade gått tätt intill varandra men ändå hängde kabeln ner mellan dem som en tjock svart död orm.

   Det är Alfreds födelsedag och han skall gå till Posten på Ekedalsgatan för att sätta in pengar han fått i present. Det är snart tid att börja i skolan men sommarlovet varar ytterligare ett par veckor. Alfred tycker det är bra att skolan börjar för då kommer han klasskamrater hem och han blir inte lika ensam.

   Posten ligger i det första huset efter trappan upp till Stenklevsgatan i början av Ekedalsgatan. Alfreds magister bor i ett av de husen. Alla hus mellan Djurgårdsplatsen och Slottskogen är nybyggda och inte alls så gamla som landshövdingehusen ner mot hamnen. På postkontoret var det också tomt på folk. Alfred går direkt fram till luckan och lämnar sparbanksboken och tian han fått i present. Kvinnan bakom disken river av ett klistermärke som hon blöter på en svamp och klistrar in i boken. Med snirklig still skriver hon också datum och belopp med en bläckpenna. Alfred stoppar sin sparbanksbok i fickan och går ut. Mitt emot postkontoret ligger Djurgårdskyrkogården eller Amiralitetskyrkogården som den hette förr. Alfred har aldrig satt sin fot på kyrkogården. Det är en liten begravningsplats och de flesta gravarna har höga stenar där det står vilka som ligger begravda. Den inhägnade kyrkogården skuggas av höga almar.

   Alfred går ut på gräsmattan mellan kyrkogården och Barkehusen där spårvagnen svänger för att fortsätta längs Bangatan. Han ser sig försiktigt om innan han böjer sig och lägger en spik på rälsen. Han väntar en stund tills det kommer en spårvagn och kör över spiken. Det smäller högt och Alfred blir rädd för ett ögonblick. Så högt brukar det inte låta. När vagnen försvunnit på Bangatan springer han fram och plockar upp spiken. Den är platt. Den har blivit lite böjd av spårvagnshjulen men det är lätt att räta ut den. På spiken finns två huvuden. Dels ett vanligt spikhuvud men dessutom en ring runt om spiken som gjorde att den nu såg ut som ett riktigt svärd med parerstång och knapp. Ja till och med knaveln fanns med om man tittade noga.

   Alfred går in på den lilla gatstumpen mellan husen i kvarteret vid Djurgårdsplan. De ser annorlunda och verkar äldre ut än Landshövdingehusen. De är tvåvåningshus av trä med en kraftig stenfot. Det slår Alfred att han aldrig varit på den här gatan förr eller ens känner någon som bor där. Av klasskamraterna bor Roy närmast. Han bor i huset intill tomta. Tomta är en obebyggd tomt som ligger granne med vedaffären längst upp på Djurgårdsgatan. På en skylt kan Alfred läsa att kvarteret Barkehusen ligger i heter Knipelyckan.

   Alfred går nedför gatan. Han tänker sig ner till parkleken vid Söderlingska. Där brukar det oftast finnas jämnåriga. Parken och Alfred är jämngamla. De föddes båda samma år. Han går förbi 41:an på motsatt sida gatan och fortsätter förbi bilverkstaden och den andra brädgården på gatan när en lastbil rullar förbi, Det sitter två män i förarhytten. Bilen rullar sakta på frihjul. Man kan knappt höra motorn. Bilen kör mot Karl Johansgatan och hamnen.

   Vid parkleken ser han bara småbarn. Där finns inga jämnåriga kamrater. Han beslutar sig för att gå till Stigbergstorget och se vilka matinéfilmer som kommer att visas på Kaparen och Fyren under veckoslutet. Han känner i fickan och tar upp en tjugofemöring. Det räcker till en glass. I morgon kommer han att få sin veckopeng. En krona som räcker till biobiljett för sjuttiofem öre och en glass. Men om han sparar den pengen han har och lägger ihop med veckopengen så kan han köpa en glass med rån. Det blir mer glass än en strut.

   Alfred närmar sig korsningen och ser att det står en folksamling nere vid Karl Johansgatan. Det har hänt något. Alfred går dit. Han ser att lastbilen som nyss körde förbi honom står mitt i korsningen. När han kommer fram ser han att det ligger en människa på gatstenarna vid sidan om lastbilen. Kroppen är alldeles blodig och på marken runt honom har det blivit en stor blodpöl. Två män går fram till den skadade. De stannar på något stegs avstånd och tittar men vänder om och ställer sig bland de andra nyfikna. Alfred ser att den skadade mannen vrider lite grand på sig. Under lastbilen ligger en motorcykel. Alfred ställer sig bakom en vuxen som skymmer kroppen. Han vill inte se allt blodet men är nyfiken på vad som händer runt omkring.

 

Powered By Qumana

Biltjuven

Alfred är på väg till Karl Johans Torg där han skall spela fotboll med klasskamrater. Det är träning inför en klassmatch senare i veckan. Medan han går förbi utanför Karl Johansskolan ser han att man sått gräs på plantering mellan trottoaren och gatan. Planteringen ser ut som en stor bunke av sten fylld med jord. Kanten når upp till höften på Alfred. Gatan går över ett krön vid skolan och man har planat ut nivån i planteringen. Mitt på krönet är kanten lägre än i ändarna. Där står en rad planterade träd sedan gammalt. Alfred drar handen längs ytan och fångar upp en näve gräsfrö som han tittar på i förundran. Hur skall de kunna gro på den hårt packade jorden, undrar han? Han stoppar fröna i fickan.

   På krönet av backen kommer han närmare fönstren och skulle ha kunnat se in i skolans bad om fönstren inte vore övermålade. På andra sidan gatan står ett tomt hyreshus som skall rivas. Alfred beundrar skiffertaket på huset. Han tycker det är synd att fördärva ett sådant fint tak. Efter backkrönet springer han nerför den korta backen till Karl Johans Torg. Vid ingången till fotbollsplanen finns en dricksvattenfontän. Han skjuter skolmössan i nacken och trycker ner det fjäderbelastade handtaget för att få vatten. Man vet aldrig hur vattenstrålen kommer. Det kan vara en liten tunn stråle som sprutar högt upp och kanske åt sidan eller en tjock ström av vatten som knappt kommer ovanför munstycket. Det gäller att fånga vattnet med munnen utan att röra munstycket.

   Fotbollsplanen omgärdas av ett högt staket på alla sidor. Den närmaste ingången är i hörnet till Klareborgsgatan där han står. Han ser att klasskamraterna står på andra sidan vid öppningen mot Standardgatan och springer bort till dem. De är sex stycken från hans klass på Djurgårdsskolan och fyra killar han inte känner. Rune och en av de främmande som heter Bertil delar. Man singlar slant och Rune börjar. Han väljer Rolf och Bertil väljer en av de främmande. Alfred får vänta till tredje omgången för att bli vald och kommer med i Runes lag. Det känns alltid lite obehagligt när man skall dela tycker Alfred. Tänk om man väljs sist.

– Christian och Affe spelar backar, bestämmer Rune, Rolf spelar center och Svempa och Tôta spelar yttrar.

Själv står Rune alltid i mål. Han är en bra målvakt och vågar slänga sig.

   De spelar tvärs över fotbollsplanen. Staketet hålls upp av stolpar och avståndet mellan dem är lagom som mål. En grov ståltråd löper ungefär två meter från marken längs hela staketet och gäller som ribba. Det uppstår ofta diskussioner om bollen gått innanför målramen eller inte. Dammet från den torra grusplanen ryker och spelet böljar fram och åter.

  

En stol skrapar mot stengolvet och ljudet ekar genom den kala lokalen. Dörrvakten ser upp från sin sillsmörgås medan hans tänder långsamt mal sönder tuggan han just stoppat i munnen. Han ser en ung magerlagd man resa sig från ett av borden och gå ut. Vakten tittar efter honom. Mannen drar upp sina opressade slitna byxor medan han går längs den stenlagda gången fram till trottoaren. Han kunde ha flutit samman med den grå murade väggen till biografen Kaparen om det inte vore för att väggen ser ren ut. Mannens oklippta hår spretar åt alla håll som ville det visa åt vilket håll nästa snedsteg skulle ske. 

– Synd på en så ung kille, säger en servitris som kommit fram till dörrvaktens bord. Att han inte kan hålla sig nykter och sköta ett jobb.

   Jonne går Allmänna vägen västerut. Intill ölhallen ligger Triumfglass. Ett par glin står på trappan till dörröppningen där man kan handla. Innanför butiken finns maskinerna som gör glass åt de sommaröppna försäljningsställena runt om i staden.

   Några steg bortanför glassfabriken leder Pölgatan in till den lilla parken och de gamla låga husen från Lasse i Gatans tid eller till och med äldre.

– Ölgatan hette det ju förr, utbrister Jonne för sig själv när han korsar gatan. Vad var det för fel på det namnet? Ett mycket passande namn tycker jag.

Gatans namn har ändrats genom åren. I begynnelsen var namnet Pölgatan men ändrades till Ölvägen av okänd anledning. Många trodde att Ölgatan var det ursprungliga namnet. 1937 ändrades namnet tillbaka till Pölgatan.

   Jonne går långsamt och känner välbehag av pilsnern han druckit men i kroppen finns också ett sug efter mer. Synd bara att han inte har några pengar. Undrar om jag kan kritsa ett par pilsner i affären på hörnet, tänker han. Jag går dit!

   Med lite snabbare steg går han förbi Söderlingska parken och Betel på Djurgårdsgatan. Ett par minuter senare stiger han in i speceriaffären på hörnet med Kommendörsgatan. Specerihandlaren är på gott humör och låter Jonne kritsa två pilsner mot löfte att betala på fredag. Jonne skyndar ut ur butiken på dansande glada fötter och skyndar över gatan till planket runt yrkesskolan.

   Han sätter sig på marken med ryggen mot planket och dricker ur den första av flaskorna från affären. Han dricker hälften av drycken i ett tag och lutar sedan huvudet bakåt mot planket. Han sitter på solsidan och fasaden på andra sidan gatan ligger i skugga. Första våningens tegelvägg är ljust röd. Övervåningarna i trä är gråmålade. Färgen har börjat flagna märker han.

   Genom springorna i planket bakom honom kan man se en J21:a stå uppställd på gården. Jonne tömmer pilsnerflaskan. Han funderar på om han skall öppna den andra flaskan eller spara den tills han kommer hem när han ser brödbilen stanna utanför affären. Föraren tar två brödbackar och går uppför trappan till entrén. Jonne höjer handen i en hälsning men hälsningen blir inte besvarad.

– Jag kan lá också köra bil, muttrar Jonne.

Han tittar på lastbilen. Den är inte lika stor som åkeribilarna. Flaket är inte av den största typen. Hytten ser liten och smal ut. Den är grönmålad och på dörren kan man läsa "Majornas Ångbageri" i guldbokstäver. Skärmarna och motorhuven är svartlackerade och på varje skärm står strålkastare med skaft. Mellan flaket och hytten står en stam i trä som också grönmålad. Jonne tycker bilen ser fräck ut.

   Han reser sig och går över gatan. Chauffören kommer ut och plockar över pepparkakor i påse och sju sorters kakor i en tomback som han bär in i affären. Jonne öppnar bildörren och kliver in i förarhytten. Han lossar handbromsen. Bilen börjar rulla i den svaga lutningen ner mot Karls Johansgatan. Han trampar ner kopplingen och drar i växelspaken för att få in växeln. När han släpper upp kopplingen börjar bilen skutta och skaka. Han har fått i för hög växel. Jonne pressar gaspedalen i botten och får bilen under kontroll innan korsningen. Han svänger vänster. Passerar Kaptensgatan och är snabbt framme vid polisstationen på Styrmansgatan. Det står en radiobil parkerad utanför ingången. De vita extraljusen på främre stötfångaren gör radiobilen lätt att identifiera. Den långa antennen på bakre stötfångaren är inte alltid lätt att se.

   Brödutköraren hörde inte bilen starta. Först när han gjort klart med leveransen till affären och går ut ser han att bilen är försvunnen. Han rusar tillbaka in i affären.

– Var har ni telefonen, någon har snott min bil!

Han kommer i kontakt med polisen innan biltjuven kommit mer än ett kvarter bort.

– Vi skall skicka en radiobil, svarar polismannen i telefonen.

Redan i backen upp mot kyrkan hör Jonne att en polisbil jagar honom.

– Då skall vi se vem som kör bäst, hojtar han.

Mitt för Karl Johanskyrkan svänger han in på Allmänna vägen. Han kör bara ett hundratal meter innan han svänger höger uppför Tellgrensgatan. Radiobilen är ur sikte och Jonne hoppas konstaplarna ska få svårt att se vilken väg han kört. Men lastbilen tappar fart i backen och han blir upptäckt. Radiobilen kommer nästan ikapp. Jonne kör över en korsning och kommer ut på slät mark där bilen börjar accelerera igen. Vid nästa korsning måste han svänga. Åt höger är det uppförsbacke till Gråberget. Åt vänster är det nedförsbacke till Såggatan. Han dubbeltrampar och växlar ner innan han väljer att köra i nedförsbacken. På Såggatan väljer han återigen att svänga vänster för att undvika uppförsbacken mot Slottsskogen. Framför sig ser han en polisbil som kör på Karl Johansgatan upp mot kyrkan. Jonne känner sig upprymd. Två radiobilar jagar honom. Han drar i ratten och svänger in på Amiralitetsgatan. När motorn varvat ut växlar han upp till trean. Den första radiobilen ligger tätt bakom brödbilen men den kan inte köra om. På fotbollsplan står det åskådare längs staketet och tittar på biljakten. I hög fart fortsätter Jonne sin framfart. Hastighetsmätaren står i nästan femtio! Efter skolan svänger han höger in på Kommendörsgatan men ångrar sig när han kommer fram till Oljekvarnsgatan. Han har en lång uppförbacke upp till Bangatan och på andra sidan ligger Kleva.

– Fan, skriker han, det här skrället orkar väl inte uppför Kleva!

Han dubbeltrampar och växlar ner. Sedan trycker han gaspedalen mot golvet. Vid Bangatan tar han ett snabbt beslut och vrider ratten hårt åt vänster men han klarar inte svängen. Bilen kommer över på höger sida och han kör upp på trottoaren och krockar med husväggen. Han hör gällt skri från andra sidan gatan.

– Har kärringarna aldrig sett en bil förr eller, muttrar han.

Jonne slår i ratten av krocken och sitter omtumlad kvar i hytten. När polismännen rycker upp dörren sitter han stilla och stirrar fånigt på den oöppnade pilsnerflaskan som krossats mot instrumentbrädan. En folksamling bildas runt bilen och någon slår honom i ansiktet.

– Undan med er den här biltjuven tar vi hand om!

Polismannen drar iväg med Jonne till radiobilen.

   Jonne hör en kärring ropa på ambulans men han har inte ont någonstans. Förvånad ser han blod på stenläggningen under bilen. Har jag gjort mig illa ändå, tänker han.

 

På Karl Johans Torg har Alfred och hans kompisar återgått till fotbollen. De har hunnit spela en stund och Rune har gjort en räddning när två stycken av motståndarna kommit fria. Han är på väg att göra en utspark när en av killarna från gården på Bangatan kommer springande.

– Rune, ropar han, din lillasyrra är påkörd av en bil. Du måste skynda dig hem.

Rune blir som förstenad. Lillasyrran! Har Maja blivit påkörd av en bil?

– Är det farligt, frågar han.

– Jag tror det.

Pojken som kom med budet ser allvarlig ut. Han vänder ner ansiktet mot marken och Rune ser att han har tårar i ögonen. Utan vidare resonemang springer Rune hemåt. Skräckslagen följer han samma väg som den stulna brödbilen från Majornas Ångbageri jagats av radiobilarna. När han svänger in på Bangatan känner han igen bilen som kört förbi fotbollsplanen en stund tidigare. Den står på trottoaren. Någon har spritt ut ett tjockt lager av sand över trottoaren och ner till rännstenen. Först förstår inte Rune varför.

 

Powered By Qumana

En dag i Alfred Eskilssons liv.

– Skall du med till Karl Johanstorg och kicka boll, Alfred?

Rune från Bangatan kommer ut från klassrummet efter Alfred och klappar honom på axeln.

– Nej, jag hinner inte. Vilka skall ni spela mot?

– Vi skall dela.

– När börjar ni?

– Vi skall träffas där om en timma.

– Jag måste handla för morsan först. Men jag kommer när jag är klar. Om ni är kvar då.

– Vi skall spela mot tredjeklassarna i Karl Johansskolan på tisdag nästa vecka efter skolan.

   Alfred spelar halvback i klasslaget och borde vara med och spela men han måste hjälpa till hemma. Han tar ner skolmössan från kroken utanför klassrummet och sätter på huvudet. Den mörkblå mössan med blank skärm är på sitt tredje år och det är inte utan att det syns. En glänsande ny rand i silver kontrasterar mot det blekta tyget på skullen. Randen runt mössan visar att han går i Folkskolans tredje klass. Nästa år skall han ha två ränder och året därpå tre. Om han fortfarande använder skolmössa då.

   Det är en lördag i början av juni 1951 och Alfred skall fylla tio år i under sommarlovet. Skolan slutar tidigare på lördagar och han måste hjälpa till med inköpen för veckoslutet. Hans mamma arbetar och kommer inte hem innan affärerna stänger.

   Han tar sig med snabba språng utför trappan från andra våningen och springer förbi bamba och köket ut genom entrén.  Yttertrappan i sten tar han i två långa språng på väg till cykelstället för att hämta sin cykel. Han ställer sig på vänstertrampan och trycker ner samtidigt som han slänger högerbenet över sadeln. Han hinner knappt få kontroll på pedalen innan han är vid grinden i det vita trästaketet. Skolgården ligger högre än gatan och han far ut genom grinden stående på pedalerna i ett långt hopp. Bägge hjulen hänger i luften innan de når stenbeläggningen på trottoaren utanför. Utan att se åt sidorna svänger han ut på Kommendörsgatan och vidare över korsningen med Amiralitetsgatan.

   Bakom honom lämnar de sista eleverna skolans båda byggnader. Första och andraklassarna lämnar stenhuset mot Djurgårdsgatan och treorna tillsammans äldre elever träbyggnaden längs Amiralitetsgatan. På andra sidan grinden som Alfred cyklade ut genom ligger gymnastiksalen. Gymnastikläraren magister Kärman som just stiger ut trappan från lärarnas omklädningsrum stannar utanför och följer den bortcyklande Alfred med bister min.

   Tre minuter senare är Alfred hemma och lutar cykeln mot väggen i porten till Djurgårdsgatan 41. Rakt under den emaljerade skylten med förbudet att parker i porten.

 

Ytterligare fem minuter senare går han ut genom porten och stannar för ett ögonblock på trottoaren utanför. Han står på den stenlagda ytan utanför porten och tar upp lappen hans mamma skrivit åt honom kvällen innan.

   En blick på inköpslistan visar att han måste besöka sex affärer för att köpa vad han skall ha. Han måste till Arla på hörnet för att köpa mjölk. Till Lindstrands för att köpa bröd och kakao och till fiskaffären för att köpa fiskfärs. I charkuteriet nere vid Djurgårdsskolan ska han köpa bräckkorv och ost. Slutligen måste han till Bergs Kaffehandel längst ner på Kommendörsgatan mellan Allmänna vägen och Karl Johansgatan och han får inte glömma att hämta pappas skor hos skomakaren.

   Alfred skyndar över gatan till 36:an och går in i fiskaffären. Den karakteristiska fisklukten sticker genast i näsan när han öppnar dörren. Det är två tanter före honom. Han tar en kölapp och ställer sig för att vänta. På skoj går han igenom fiskarna som ligger inbäddade i is på en av de rostfria diskarna. Rödspotta kolja torsk men den fjärde vad är det. Fiskhandlaren ger honom svaret genom att lyfta upp en av de okända fiskarna när en kvinna vill ha sej.

– Skall jag filea den åt, fru Persson? frågar fiskhandlaren.

– Ja tack.

Sej, säger Alfred tyst för sig själv och den där halva tjocka fisken är en långa. Sådana man gör lutfisk av. I en rostfri skål ligger filéer från små fiskar som han genast känner igen. Det är strömmingsflundra. Eller tänker han, blir strömmingsflundra när man steker dem.

– Vad skall du ha i dag, Alfred?

– Fiskfärs, svarar Alfred men dröjer ett ögonblick för att titta på lappen. Ett kvarts kilo fiskfärs.

Fiskhandlaren tar en platt slev och kör ner i en bunke med färs. I andra handen har han lagt ett papper i handflatan som han daskar av färsen på. Han väger den prövande i handen och vänder sig sedan mot vågen på en bänk längs den kaklade vita väggen. Fiskhandlaren tar bort en klick och lägger tillbaka i färsbunken tillsammans med sleven.

– Något mer idag, Alfred?

– Nej tack det var det enda.

– Då blir det en och sjuttiofem, tack.

Alfred räcker fram två kronor.

– Var så god.

– Tack svarar, fiskhandlaren.

– Tjugofem öre tillbaka, var så god.

– Tack så mycket.

– Välkommen tillbaka.

Dörrklockan plingar bakom Alfred. En främmande tant kommer in i affären och Alfred slinker ut innan dörren går igen. Han kilar tvärs över gatan till Lindstrands Speceriaffär. Alfred tar en nummerlapp på spettet innanför dörren och räknar snabbt hur många som är före honom. Han lämnar affären och skyndar till Udéns skomakeri som ligger vägg i vägg med specerihandeln.

– Jag skulle hämta pappas skor. De skulle halvsulas.

– Fredriksson var det va.

– Ja, Eskil Fredriksson, svarar Alfred.

Med skorna i en påse och fiskfärsen invirad i papper i nätkassen ilar han tillbaka till Lindstrands. Det är fortfarande flera kunder före honom. Både farbror Lindstand och hans fru står bakom disken och betjänar kunderna tillsammans med två anställda.

   Efter att ha gjort sina inköp i speceriaffären springer Alfred hem och lägger in varorna i skafferiet och slänger skorna på dyschan i köket där föräldrarna sover.

   I porten låser Alfred upp cykeln och skyndar ut på gatan. Han slår i ena handen i den stängda porthalvan. Speedwaystyret på cykeln är nästan lika brett som den halva portöppningen. Han trampar i ilfart ner till Bergs Kaffehandel där det som tur var inte finns mer än en kund före honom. Han beundrar i förbifarten de stora kromade hjulen till kaffekvarnarna som står i skyltfönstret. I underkant av fönstret sitter en elmotor som med smala remmar driver hjulen till de fyra kvarnarna.

– 125 gram kaffe, snusmalet, beställer han.

Expediten häller upp kaffebönor i en påse direkt på vågen. När den beställda mängden är klar går hon fram till en av de fyra kvarnarna och vrider på ett reglage. När malningen är inställd häller hon påsens innehåll i en stor glänsande tratt i krom. Rasslandet från bönorna som tvingas genom de malande käftarna i kvarnen ändrar kvarnens ljud för en minut för att sedan försvinna. Den kvinnliga expediten tar betalt under tiden kaffet mals. När malningen är klar sätter hon påsen under en ståltunga och lyfter en lucka. Det doftande nymalda kaffet rinner ner i påsen. Kvinnan viker ihop kaffepåsen och räcker till Alfred.

– Var så god.

   Den röda skylten utanför Majornas Charkuteri lyser som den sista utposten på dagens kravlista. Snart kan Alfred förena sig med kamraterna på Karl Johanstorg. Till Alfreds besvikelse är den trånga butiken full med väntande kunder.  Återigen tar han en kölapp innanför dörren. När en expedit ropar upp nästa nummer tittar han på sin kölapp. Han har 34 och expediten ropade 26 det vill säga sju andra före honom.

   Genom skyltfönstret ser han Rune komma längs Amiralitetsgatan uppe från Bangatan där han bor. Han har fotbollen med sig. Han är dessutom den ende i klassen som har puppor. Hans lillasyrra är med men springer över gatan mot parkleken på Söderlingska Ängen. Från Djurgårdsgatan kommer Christian gående samtidigt som Roy och Kent kommer ut ur porten bredvid Konsum på andra sidan gatan. Bengt står plötsligt vid hörnet. Alfred såg inte varifrån han kom.

Alfred suckar och vänder ryggen mot fönstret. Charkuteristen bakom disken som just bjudit en kund på ett smakprov från en ost missuppfattar Alfreds suck. Han skär en ordentlig skiva från osten och räcker Alfred med ett brett leende.

– Varsågod, Alfred.

Han kikar på varorna innanför glaset till disken men kan inte namnet på alla köttbitarna och korvarna som ligger där. Han kan skilja den billigare bräckkorven från falukorv. Han känner igen fläskottleterna kottlettraderna och det mörkare nötköttet. I en egen avdelning ligger rökt och kokt skink tillsammans med prickekorv sylta och leverpastej. Ostarna förvaras på en marmorskiva vid väggen. Likadant som i fiskaffären är väggarna kaklade. Slutligen blir det Alfreds tur. Han får sin korv och provsmakar tre ostar innan han bestämmer sig för den som han fick smaka på under tiden han väntade. Charkturiten måttar med kniven på osten.

– Lite till, tack det blir lagom.

   Alfred cyklar hem med det inköpen och lägger in dem tillsammans med de andra varorna i skafferiet.

   Klar med dagens förpliktelser hämtar han sin gymnastikpåse och tar upp gymnastikskorna. Han trär på de blå tygskorna med tunn gummisula på fötterna. På väg ut snubblar han på mjölkhållaren, den förargliga konstruktionen i plattjärn som rymmer tre tomma enliters mjölkflaskor och två lika tomma gräddflaskor. Han har glömt köpa mjölk! På nytt ut genom porten och åt vänster till hörnet mot Koopmansgatan och Arlas mjölkbutik. Han tar en ny kölapp från ett nytt gammalt spett för en ny väntan.

– 98, ropar en av damerna bakom disken efter en i Alfreds tycke mycket lång stund.

Han lämnar fram sin lapp.

– Vad skall du ha idag, frågar kvinnan.

Han lyfter upp den tunga stålbehållaren på disken och räknar tomglasen.

– Tre flaskor mjölk och en tvåa grädde.

Han tar ur tomglasen och ställer på bänken. Expediten tar dem och ställer dem i en tom träback medan han ställer ner de fulla mjölkflaskorna i hållaren. Han ser att en av locken sitter löst vilket är liktydligt med att flaskan läcker. Han vet sedan gammalt priset på vad han köpt och öppnar portmonäen och räknar upp pengarna.

– Du gick rätt idag, ler tanten bakom disken.

– Ja, svarar Alfred tyst och rodnar.

Han är fortfarande generad sedan han veckan innan gick till mjölkaffären och ställde sig i kön. När det blev hans tur och kvinnan bakom disken frågade vad han ville ha hade han som alltid tittat efter hur många tomglas han tagit med sig. I handen hade han slaskspannen. Han skulle gå ut med den men var långt borta i en dagdröm och gick i stället för till soptunnorna på gården ner till mjölkaffären.

– Arla på Bangatan har söndagsöppet från i morgon, hälsar tanten när han vänder för att gå.

– Jaha tack, svarar Alfred och ser sin enda butiksfria dag gå upp i rök för ett tag.

 

På Karl Johanstorg spelar kamraterna boll.  De springer så att dammet från grusplanen ryker högt. De spelar tvärs över planen med stolparna som håller det höga staketet som mål. De gör en kort paus och kommer överens om i vilket lag Alfred ska spela. De hinner springa sig trötta innan de stora kommer och skall ha hela planen för sig.

 

– Alfred vakna, eftermiddagskaffet är klart.

Alfred slår upp ögonen. Han är förvirrad. Var är jag? Vem är du? Så klarnar det. Sluggo servicehuset i Lilla Edet eftermiddagskaffe han är åter från barndommen.

– Jag som just skulle börja kicka boll.

Valtider

Alfred reser sig ur stolen med en fart. Han håller rent av på att snubbla på mattan som ligger mitt i rummet.

– Ska du gå, frågade Sluggo.

Alfred stannar i öppningen till korridoren . Han vänder sig om.

– Ja det kan fan lyssna på de där politikerna.

Håret är som vanligt; okammat oredigt grått. Men nu ser det nästan ut att stå upp på skallen. Kan håret resa sig upp av pur ilska?

– Javisst, Alfred, de ljuger så de tror sig själva men det gör väl andra också när de vill ha något. Hur var det med jordgubbstårtan igår? Hur kom det sig att du åt två bitar?

– Det handlar om ren och skär överlevnadsstrategi, svarade Alfred med en lätt rodnad.

– Jaha, du lurades inte när du tog den rena assietten från sidobordet och höll fram.

– Det är inte det att de ljuger, som irriterar mig. Det är att de snackar skit om varandra.

– Men det gör väl alla människor. Sluggo framhärdar i sitt försvar för de debatterande politikerna på TV:n.

– Men, Sluggo, fattar du ingenting?

– Jo, mer än dig ibland vill jag påstå.

Sluggo sätter näsan i vädret. Han känner sig sårad av Alfreds ord. Alfred går tillbaka in i dagrummet och sätter sig bredvid sin vän.

– Sluggo, han heter Erikson som snackar nu. Eller hur?

– Ja, Peter Erikson och han är språkrör för Miljöparitet.

– Då är vi överens om det. Han började prata om hur mycket fint Miljöpartiet åstadkommit tillsammans med sossar och de andra kommunisterna. Eller hur.

– Jo, men de är inte kommunister. Partiet heter vänsterpartiet nu för tiden! Hur är det med demensen gubbjävel?

– Min demens ska du strunta i. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är bara namn som kamouflage för kommunism. De är övervintrade stalinister hela bunten. Men, förklara istället vem det där språkröret pratar om just nu?

– Han pratar om folkpartiet.

– Varför pratar han om folkpartiet då? Är han språkrör för dem också?

– Nej, men han varnar för hur dåligt vi kommer att få det i framtiden om de kommer till makten tillsammans med alliansen.

– Ja, han pratar skit om en konkurrent.

– Men det gör de allihop. Det gör Leijonborg också.

– Det har jag aldrig förnekat. Men, man skulle kunna säga att han lockar väljare genom att berätta fördelarna med sitt parti. Sedan berättar han om nackdelarna om folk väljer ett annat parti.

– Ja, det är ju så det går till.

– I politiken ja och det skrämmer mig.

– Att de snackar skit?

– Nej, att de är så förbannat korkade! Att de tror att jag med glädje skulle se en av dem representera mig i något som helst sammanhang.

– Nu får du banne mig förklara.

– De har allihop ett visst antal minuter att snacka under debatten.

– Ja.

– Då skall de väl självklart prata för sin vara. För sitt parti och vad de vill göra för oss väljare. De flesta väljarna är redan frälsta. De lägger sin röst som de alltid har gjort och även om de lyssnade på en valdebatt, kan ingen få dem att ändra sig.

– Jaha, men hur blir det med alla osäkra väljare då?

– De är som jag. De vill höra sakargument. De vill höra vad partierna tänker göra, kanske till och med lite om deras framtidsdrömmar. De väljarna kan du locka till dig men knappast skrämma bort från sex andra partier. Varför då ända in i glödheta slösa bort sina få minuter på att annat än det man vill sälja till lyssnarna.

– Nja… men det är så här det alltid gått till.

– Kanske är det därför vi står här och stampar på samma fläck. Vi till och med tror att vi har det bra, för det har politikerna sagt. Och då måste de ju vara sant.

Sluggo hittar inget att säga emot snabbt nog men så kommer det en tanke och han öppnar munnen. Bara för att bli avbruten av Alfred.

– Hur länge fick du vänta på din höftledsoperation?

– Fem år.

– Du nu kommer den där ordleken. Den måste vi se.

– Vill du sätta ihop ord?

– Nej men den där blonda tjejen som leder programmet.

– Vad är det med henne.

– Hon klär så himla fint i linne.

 

Powered By Qumana

SD och invandringen

– Vad säger du om de där Sverigedemokraterna, Alfred?

– Vad finns att säga om dem? Har de ställt till med något nu igen?

– De vill ha noll invandring enligt tidningarna.

– Jaha, jo men det förstår jag så väl.

– Hur menar du? Håller du med dem?

– Nej men jag förstår dem. Det är inget att oroa sig för.

– Är det inte du som brukar framhålla invandrarnas betydelse för oss?

– Jovisst, vad vore landslaget i fotboll utan Henke och utan Zlatan? Hade vi fått bronset i USA utan Martin Dalin? För att inte tala om honom Muhamed från Bohuslän i friidrottslanslaget. Eller den där söta Krakan som spran, var det 200 eller 400 meter?

– Ja där ser du, Alfred. Vad är det du brukar säga mer, om näringslivet?

– Att hade Svenskt Näringsliv och LO tagit vara på all kunskap som finns hos invandrare och deras ungar skulle det kanske ha sett mycket annorlunda ut på arbetsmarknaden.

– Men varför håller du med Sverigedemokraterna då?

– Sluggo, gamle vän, jag håller inte med dem. Men man kan inte vänta sig annat av dem och andra nazister. Dom är dumma i huvudet helt enkelt.

– Hur menar du då?

– Inavel, Sluggo, vet du vad det är?

– Ja, men vad har det med saken att göra?

– Man accepterar inte invandring i SD. Invandrare och ickesvenskar är inte välkomna i vare sig Sverige eller i partiet. Då blir det med dem som med Hitlers arier; inavel fördumning idioti och andra smittsamma sjukdomar. SD är inget att oroa sig för. De kommer att dö ut i brist på friskt blod.

Sluggo och Alfred om humor

Sluggo kommer promenerande längs trädgårdsgången med händerna på ryggen. Solen värmer och han har hängt av sig kavajen till förmån för en marinblå kofta. Hans vita skjorta pryds av en djupt röd, nästan vinröd, fluga. Han rör sig avmätt och långsamt och dröjer sig kvar någon minut vid en rododendron inhalerande doften från dess blommor.

 

Alfred sitter på bänken intill servicehusets södervägg och njuter likt en orm av värmen. Han tittar upp på Sluggo som sätter sig bredvid honom.

– Wie Geths, herrn Alfred, frågar han.

– Tackar som frågar, svarar Alfred. En god natts sömn och inga krämpor som stör mitt välbefinnande just nu. Vad mer kan man begära?

 

– Du satt vid datorn och skrev igår, såg jag. Skriver du på dina memoarer?

– Nej, inte då. Jag var inne på internet och skrev en kort text för att hålla kontakt med mina vänner där.

– Har man vänner på internet?

– Jo. En gång träffade jag på en kvinna som blivit kär i en man via nätet.

– Går det? Att bli kär i någon man aldrig träffat, menar jag?

– Nä, det kan jag inte tänka mig. Men man vet aldrig med säkerhet.

– Har du blivit förälskad på nätet någon gång?

– Jag vet inte det heller. Men faktum är att jag såg ett foto på en kvinna. Det visade bara hennes ansikte. Jag vet inte om hon är smal eller tjock, kort eller lång. Jag vet bara att det här ansiktet gjorde intryck på mig. Det enda jag vet om henne är sådant hon skrivit i dikter och brev. Inget som hon skrev om sig själv egentligen men ändå utlämnande.

– Var hon ung eller gammal?

– Ung förståss din TokNils, inte skall man riskera något med kvinnor i lämplig ålder. Nej, förälska sig skall man göra i det omöjliga. Det spännande och kanske förbjudna.

– Men blev du förälskad?

– Vet inte sa jag ju. Men när jag vaknade på morgonen dagen efter fanns hon i mina drömmar.

– Varför håller du kontakt med en massa människor på Internet när du har huset fullt av jämnåriga?

– För att när Alberta Gustavsson läser sina kärleksdikter i besöksrummet vill jag helst springa och dra ett tjock täcke över mig. På nätet behöver jag inte sitta och låtsas. Där kan jag bläddra till nästa dikt eller text.

– Tycker folk om det du skriver? Eller drar de elefantmattan över sig för att slippa se och höra?

– Det är nog både och. En läsare skrev att hon fann humor i min text. "Du är bra på att skriva", skrev hon, "och du har humor. Det är alltid en oslagbar kombination."

Alfred hade memorerat orden på ett sätt som höll demensen stången.

– Jasså, du har humor, skrattade Sluggo. Jo det har man väl märkt då och då.

Alfred tystnar och sjunker i tankar. Sluggo förstår och vill inte störa med snatter. Han lyfter ansiktet mot solen och insuper värmen och ljuset.

 

Är det Humor? Tänker Alfred. Är det verkligen humor det jag säger och skriver för att motverka mitt tungsinne?

Plötsligt överraskar han Sluggo med att berätta om sig själv.

– För flera år sedan, berättar Alfred, började jag använda lustigheter och skämtsamma O-allvarliga uttryck för att inte låta alltför nedslående allvarlig och tråkig. Kanske var det också för att hålla näsan över depressionens gjyttjehål vid motgångar i livet.

"Sune, sa en kollega vid ett tillfälle, kan du inte ta någonting på allvar?"

Om han bara visste. Om han bara hade en aning om hur mycket, alltför mycket, jag tar på allvar.

Sluggo vrider på huvudet och ser på Alfred. Vännen han lärt känna på hemmet ser frånvarande ut. Som om han var omedveten om att han hade en åhörare. Alfred fortsatte sin berättelse.

– En väninna till min mor var bekymrad över dotterns pojkvän. "Han är så tungsint", sa hon. Har vi inte människovärde tänkte jag, men gick undan som vanligt.

 

Alfred slår upp ögonen och vänder sig mot Sluggo.

– På internet ser man i olika sammanhang foton av unga människor som skriver dikter. Jag vet inte om det är en modenyck eller vad det beror på. Alla ser så allvarliga och mystiska ut. Är de så de känner sig? Är tungsinne en del av livets väg man skall passera under sin mognadsprogress? Eller är det bara vissa som drabbas av det.

– Men, säger Sluggo, många av våra största humorister har varit allvarligt lagda människor privat.

– Jo, du Sluggo. Tänk om man tillhörde den kretsen. Men den risken är inte stor. De kan så många fler kloka saker än jag. Men, du, tänk om de i stället blivit politiker. Tänk Dej Tage Danielsson som statsminister, Hasse Alfredsson som utrikesminister och Arne Källerud som idrottsminister stöda av Karl-Gustav Lindstedt som kulturminister.

Sluggo skrockar så hans tunna kropp hoppar.

– Ja och Gösta Ekman som vår finansminister, det skulle nog bli något det.

– Men tror du det skulle bli sämre?

– Det skulle bli mindre fjäskande och köpslående inför valen i alla fall, svarar Sluggo.

 

Powered By Qumana

God morgon hela Sverige

Sluggo tillhör den här veckan "Första Skiftet". Det innebär att han och fem andra pensionärer tillhör de lyckliga som får hjälp att komma upp tidigt på morgonen. En lyx bland gamla människor som alltid vaknar tidigt och inte tycker om att ligga kvar och vänta i sängen. Nackdelen med "Första skiftet" är att de bäddas ner först av alla, redan klockan sex på eftermiddagen.

Han går med korta, lite staplande, steg längs korridoren mot dagrummet.

   – Man får glädja sig för det lilla, säger han till biträdet, får man inte se på TV-filmerna på kvällen får man hålla till godo med God Morgon Sverige på TV1.

När Sluggo kommer fram till dagrummet hittar han Alfred på plats framför TV:n. Alfred är klädd i sina vanliga opressade och blankslitna grå byxor. Genom den översta oknäppta knappen i den blekblå skjortan skymtar en urtvättad svart T-tröja fram.

De två är varandras motsatser. Sluggo går klädd i välsittande kläder. För dagen har han valt bruna välpressade byxor och vit skjorta med fluga. Dessutom är han välkammad och välrakad och luktar rakvatten.

Alfreds tunna hår spretar som vanligt okammat runt flinten. 

   – Vad pratar de om, frågar Sluggo

   – De en sådan där soffkommité, svarar Alfred.

   – Soffkommitté? Va e de? rimmar Sluggo.

   – Folk som mot betalning sitter och tycker till om saker och ting.

   – Aha, och vad tycker de om idag?

   – Den unge spolingen du ser har anmält något om dagis eller förskola och nu diskuterar de hur dålig vår barnomsorg är.

   – Vad är det för människa som pratar nu?

   – Det är en minister av något slag.

   – Vadå för minister?

   – Ingen aning.

   – Men hur vet du att det är en minister?

   – Varje gång hon pratar betonar hon jag mer än andra ord.

Länkad

Jag har placerat min blogg i

<a href="http://bloggkartan.se/registrera/25344/trollhaettan/">
Trollhättan</a>

på bloggkartan.se

 

Powered By Qumana

Faderslös?

Rummet ligger i halvdager. Alfred sitter i rummets enda fåtölj och väntar på att tiden skall gå. Om en timma serveras middagen och snart har ytterligare en dag passerat i Alfreds liv. En av alla dagar som han har väntat ut, en efter en.

Man får ha tålamod, brukade han säga.

Det finns inget att ta sig för. Såvida man inte vill sitta bland de andra i dagrummet och vänta. Man kan välja ett bord med tysta åldringar som är upptagna av sina egna minnen eller rent av drömmar? Man kan välja ett annat bord med pladder, om ingenting.

Alfred söker som ofta ensamheten, för att slippa känna utanförskapet.

På TV:n byter man program. Alfred tittar upp men får inget grepp om innehållet. Ett make over program? Man pratar om design, men på en ung man? Det förefaller inte värt att se, tycker han.

Men, plötsligt fångas hans intresse. På bild ser han en man som ringer ett telefonsamtal. På skärmen öppnas ytterligare en bild. Bilden av en äldre man som svarar på samtalet. Han ser yngre ut än Alfred, men är pensionär han också. De två börjar prata och tonen är hjärtlig. Det syns och det hörs, att det är två människor som känner varandra väl, som tycker om varandra och uppskattar varandra. Det är far och son och en air av kärlek genomströmmar samtalet.

En tyngd lägger sig över Alfreds bröst. Han tyngs av sorgen och saknaden av något han aldrig fick uppleva. Närheten och gemenskapen till en far och kärlek han aldrig fick ta del av.

Han påminns om den unge Alfreds sökande efter en fadersfigur.