– Hur var ditt förhållande till din farsa, frågar Sluggo.
Frågan blir hängande. Samtalet avbryts av TV:n och programmet alla sitter och väntar på.
Alfred sitter tillsammans med Sluggo och nästan alla inhysingarna i servicehusets dagrum. På bordet framför honom står en kopp kallnat kaffe. Han har läppjat på det och ställt från sig koppen. Runt honom sitter män och kvinnor som sjunger med i Allsång från Skansen som just börjat. Det gemensamma för dem är att de har närmare till servicehusets breda bakdörr än till dagen då de gick i pension.
Hans läppar rör sig som om han deltog i sången. Men tankarna är långt borta. De finns i en annan stad i en annan tid. Bland minnen han har burit med sig från tidig barndom. Från innan han fyllde fyra. Minnesbilder han regelbundet tar fram och vårdar. Somliga är trevliga och andra mindre trevliga. Somliga väcker tankar.
Han har följt med sin pappa till bekanta. Vilka de besökte kommer han inte ihåg men minns ett rum och att han är ensam. På väggen framför honom finns en konstig rund svart företeelse med två hål och han håller en virknål i handen. Kanske undrar han vad som finns i hålen. Kanske var det instinkten som fick honom att se sambandet mellan metallpinnen och hålen och önskan om ett svar. Passar de ihop? Han petar i ett hål med virknålen.
Armarna far ut åt sidan och bakom ryggen. De rycks bakåt så hårt att det gör ont. Som om någon grep tag om armarna och drog i dem. Förvånad vänder han sig om men ser ingen. Han är fortfarande ensam i rummet. Han tittar på vägguttaget och anar ett samband.
Flera år senare, i Göteborg, bytte man från 127V likström till 220 volt växelström. Var det likström i uttaget? Han vet inte men tror det. Kunde jag inte ha fastnat? Höll inte pappa uppsikt över sitt barn?
Alfred söker i minnet efter situationer av förtrolighet mellan honom och hans far. Minns han någon stund av tillgivenhet; av ömhet av kärlek? Det enda minnet från samvaro med pappan vid tiden för hans tidiga barndom tonar fram.
De bor i Majorna och Alfred har ännu inte börjat i skolan. Alltså måste han vara mellan fem och sju år. De är ute och promenerar. Alfred vet inte vart de skall men hans far har ett mål. De kommer fram till ett gult hus i tegel som ligger i en brant backen där det går spårvagnar. En kort men bred trappa leder upp till en stor dörr. Hans far förklarar att Alfred måste vänta medan han går in i huset i ett ärende.
Tiden går långsamt. Det är lite kallt också. En spårvagn kommer skramlande nedför backen. Dörren till den främre plattformen är stängd. Den bakre dörren står öppen men öppningen är spärrad av en kedja klädd i skinn. Konduktören står på sin plats innanför dörren lutad mot väggen till spårvagnens inre med träbänkarna. Längst ner i backen klämtar föraren med klockan för att varna en man på väg över spåren.
En man stannar vid trappan med en hund. Alfred blir orolig för hunden är stor och mannen knyter den i ett räcke. Alfred och hunden står tysta på var sin sida entrén och väntar. Ibland tittar de på varandra. Till slut tycker Alfred tiden blir för lång. Kanske blir han orolig att hans far inte skall komma tillbaka. Kanske är han bara otålig. Han går uppför trappan och knuffar upp den tunga dörren. Alfred stiger in i en hall och kan se in i ett rum med många bord och flera människor. Kvinnor i svarta kläder med vita förkläden går omkring i rummet med saker på brickor.
Ingen tar någon notis om honom. Han samlar mod och går in i rummet. Han ser sig om och upptäcker sin far ensam vid ett bord. Alfred går fram till honom. Om hans pappa sa något och i så fall vad kan han inte komma ihåg. Det han minns bäst är en liten assiett med en bit pressylta som hade skinnat sig. Pappa hade inte smakat på den.
Några andra minnen av samhörighet med sin far kan han inte locka fram. De hade aldrig några förtroliga samtal. Pappa tog honom aldrig med till Ullevi och såg på fotboll. De gick aldrig till Slottsskogsvallen och såg friidrottstävlingar eller speedway tillsammans. Alfred växte upp och gick ut i livet utan minsta förberedelser eller goda råd från föräldrarna. Alfred lutar sig mot sin vän i stolen bredvid.
– Vad skall jag svara på det, Sluggo? Farsan och jag hade det väl som de flesta på den tiden. Det var väl inte vanligt att farsan tog med en ut på gräsmattan och lekte precis men vi hade det väl som folk hade det mest, svarar Alfred.
.JPG)