Vår samma höst.
Han lägger boken på trädgårdsbordet, tar glasögonen i handen och lutar sig tillbaka i rullstolen. Biträdet som ser att han slutat läsa kommer fram och rättar till filten som täcker benen. Hon stoppar om honom med vana händer.
- Var boken bra?
- Vet inte än. Bra på ett sätt men dålig på ett annat sätt.
Alfred vänder upp ansiktet mot den värmande solen och går i tankarna genom innehållet i boken. Frans G Bengtsson, en av de svenska författare som kommer att ha näst intill evigt liv. Som aldrig kommer att sluta läsas. Författaren med det svulstiga och underhållande språket enligt Alfreds lärare på Komvux i början på åttiotalet.

De hade blivit ombedda läsa en bok av Frans G. Inte samma som han just lade från sig. Det var en bok om en översittare och Alfred kan inte minnas namnet. Men han kommer ihåg att han inte tyckte om boken.
Alfred uppfattade handlingen om en människa som hunsade sin fru och omgivning som sorglig. När de andra i klassen skrattade åt översittarens hyss tog Alfred emotionellt ställning för hans offer. Vad låg det roliga i att mannen hånade och förnedrade en sorglig figur som tiggde mat på restaurangen. Vad låg det roliga i att mannen hunsade och tryckte ner sin fru?
När läraren uttryckte sin förtjusning kunde Alfred inte tiga. Han ifrågasatte det komiska i texten och jämförde den med lyteskomik. Vad är det för roligt i att göra sig lustig över en människa med handikapp?
Det har hänt förr, tänkte Alfred när klockan ringde och de gick till rökrummet. Folk fattar inte vad jag säger, eller hur jag tänker. När de inte fattar är det jag som är en glädjedödare eller en dumskalle. Bryter du det minsta mot massan får du en stämpel.