På ålderns höst.

Alfred sitter i dagrummet med en kopp kaffe som kallnat. Runt honom sitter de andra boende i servicehuset och sjunger med i Allsång från Skansen. Det gemensamma för dem är att de har närmare till servicehusets breda bakdörr än till sin tid som nyblivna pensionärer.
Hans läppar rör sig som om han deltog i sången. Men tankarna är långt borta i en annan tid och i en stad där han bodde som barn. Han bär på minnen från tidig barndom, från innan han fyllt fyra år. Somliga av dem är trevliga, andra mindre trevliga, vissa väcker tunga tankar.

Han har följt med sin pappa hem till någon. Han minns inte till vem men kommer ihåg ett rum. Och att han är ensam. Han har en virknål och att framför honom på väggen finns en konstig svart sak med två hål i. Kanske undrar han vad som finns i hålen, kanske är det nyfikenheten som får honom att undersöka sambandet mellan metallpinnen och hålen. Passar de ihop? Han sticker in virknålen i ett av hålen.
Någon rycker tag i hans axlar så hårt att det gör ont, armarna far ut åt sidan och bakom ryggen. Förvånat vänder han sig om men ser ingen. Han är fortfarande ensam i rummet. Han tittar länge på virknålen och sedan på vägguttaget och anar ett samband som han inte förstår.

Flera år senare i Göteborg, bytte man från 127V likström till 220 volt växelström. Var det likström i uttaget? Han vet inte men tror det. Kunde jag inte ha fastnat ? Höll inte pappa uppsikt över honom? Han söker i minnet efter situationer av förtrolighet mellan honom och hans far. Minns han någon stund av tillgivenhet, av ömhet, av kärlek? Ett enda minne från samvaro med pappan vid tiden för hans barndom tonar fram.

De bor i Majorna och han har ännu inte börjat i skolan. Alltså måste han vara mellan fem och sju år. De är på väg någonstans. Alfred vet inte vart men hans far har ett mål. De kommer fram till ett gult hus i tegel som ligger i en brant backe där det går spårvagnar. En kort och bred trappa leder upp till en stor dörr. Hans far förklarade att han måste vänta utanför medan pappa går in i huset i ett ärende.

När Alfred stått där en som han tycker lång stund kommer en man gående med en hund. Alfred blir orolig för hunden är stor. Mannen knyter den i ett räcke på andra sidan trappan. Alfred och hunden står tysta på var sin sida entrén tittar upp mot dörren. Båda väntar tills Alfred tycker tiden blir för lång. Kanske blir han orolig att hans pappa inte skall komma tillbaka. Kanske är han bara otålig. Han går uppför trappan. Dörren är tung och han måste ta i med hela kroppen för att knuffa upp den.
Alfred kommer in i en hall varifrån han kan se in i ett rum med många människor som sitter vid bord. Kvinnor i svarta kjolar och vita förkläden går omkring i rummet med brickor i händerna. Ingen tar notis om honom. Han vågar sig efter en stund in i rummet och ser sig om. Han upptäcker sin pappa ensam vid ett bord och går fram till honom. Om hans pappa sa något och i så fall vad det kan han inte komma ihåg. Det han minns bäst är en liten assiett med en bit pressylta som hade skinnat sig. Pappa hade inte smakat på den.

Längre kommer han. Minnesfragmentet har tagit slut. Några andra minnen av samhörighet med sin far kan han inte få fram. I stället hittar han sin tidigare arbetskamrat Anna och hennes mormor bland hjärnvindlingarna.
– Mormor har börjat grubbla, berättade Anna vid en kaffepaus på jobbet. Mormor var en av sju syskon och flyttade hemifrån som barn till fosterföräldrar. För henne har det blivit viktigt att få reda på varför just hon lämnades bort. Men det finns ingen i livet som kan tala om det för henne. Jag kan inte förstå varför det är så viktigt nu. Hon har ju haft hela livet å sig att ta reda på det.
– Det kanske varit viktigt förr också, men hon har inte sagt något om det. Hon kanske varit rädd för svaret och inte frågat, hade Alfred svarat kvinnan.
– Men varför kommer hon ihåg just det? Hon har ju glömt så mycket annat.
– Vet inte. Men dåligt minne kan vara bra många gånger, hade han svarat, glömska kan vara rena smärtlindringen.

– Jag vet inte nu heller, säger Alfred, men kan det vara att man på ålderns höst får större behov av svaren på vissa frågor.
– Sitter du och pratar för dig själv Alfred? Ett av biträdena på avdelningen står bredvid honom med kaffetermosen i hand.