Lite senare samma höst
Rollatorn stöter mot dörrkarmen och trots den låga farten vrider den sig ett kvarts varv. Alfred får stopp på hjälpmedlet efter att ha tagit ett par stapplande sidosteg.

– Skall du på dans Alfred, skrattar ett biträde.

Hon griper om hans arm för att ge stöd. Han behöver inte hennes hjälp och hennes tunna hårda fingrar gör ont. Fan nu blir det blåmärken igen!

Alfred känner sig sårad men vet att kvinnan inte menar att retas med honom. Tänk, ni skall alltid vara så jävla uppmuntrande och skojfriska! Låt mig vara för mig själv!

Han får loss åbäket han använder för att ta sig fram och kommer slutligen till rummet. Försiktigt stultar han fram till sin stol och sätter sig.

Fråga om jag dansar! Blandade minnen i en kaotisk blandning av känslor far genom honom. Han minns Gillet. Kungsgillet hette det väl egentligen men man sa alltid bara Gillet. Där fanns flickan med angorajumpern. Han gick dit på tisdagar. Han dansade alltid en modern vals med henne. Hon bjöd upp på damernas. Han tyckte om att dansa med henne och hon hade inget emot att dansa med honom. Men det blev aldrig något mer. Hon var onåbar för honom när de drog ihop sig till sista dansen. Men, han kunde inte minnas att han någonsin sett henne gå i sällskap med någon. Inte gå ensam heller för den delen. Hennes jumprar, eller var det alltid samma, fällde. Valsen dansade de hårt tryckta mot varandra och på damernas var det ofta tryckare. När han kom hem fick han alltid borsta kavajen för att få bort luddet från hennes jumper.

Han minns många tillfällen då han var välkommen att dansa med olika flickor. Men det blev aldrig annat än att dansa. Antingen var de ihop med någon, ibland någon av hans kompisar, eller så fanns det andra skäl. Att vara välkommen men ändå inte välkommen, att känna kroppen genomströmmas av känslor som under dansen verkar besvarade men sedan försvinner.

En ung kvinna var förtjust i hans röst hade hon anförtrott en gemensam bekant.

– Han skulle kunna sälja vad som helst till mig hade hon sagt. Hon hade ringt honom till jobbet flera gånger i påhittade ärenden. Men när de träffades var hon avvisande. Han upplevde henne nästan som aggressiv. Var det ett försvar? Var det något som han skulle övervinna med vackert tal och charm? Det fick motsatt effekt och stötte bort honom. Hon slutade ringa.

Fan, jag har aldrig förstått mig på det där finliret till snack. Inte heller krogjargongen som blev aktuellt när man gick på krogen och dansade. Vad är det för fel att säga rakt ut? Alfred har under hela sitt icke framgångsrika liv sagt vad han tycker, både på gott och ont. Ibland uppskattades det men oftast inte.

Men sådan var jag, och sådan är jag fortfarande, även om jag slutat prata med folk. Men så länge namnskyltarna är för små att läsa vill jag inte prata med kärringarna som springer här och svassar.